Synten 1989

 

Syntåret 1989 var synnerligen spretigt och här må väl mången syntpurist förlåta mig om jag svävar ut en del genremässigt eftersom det kom så mycket knäckande bra syntbaserad musik. Sedan kommer jag förstås ändå att ha lite folkus på den klassiska “råsynt” som ligger mig hjärta närmast.

Först ut under året var Nitzer Ebb med megaklassikern “Belief” (9 januari 1989) där låtar som “Heart and Minds” och “Shame” bjöd på ett lite lugnare men ändå fortfarande aggressivt sound. Sedan ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag just då tyckte “Öh, var är gap- och skriksynten på första skivan?” Det dröjde nog till 1990 innan jag helt vant mig vid duons lite mer eftertanksamma attack. Eller som Douglas sa i en samtida intervju: “Vi är ännu arga men under mer kontrollerade former”.

New Order är ju bandet som på sina album i huvudsak spelar rock och på sina maxisinglar i huvudsak spelar dansmusik men vid ett tillfälle lät de dansmusiken ta överhanden även på ett album och det var då med detta års “Technique” (30 januari 1989) som spelats in på Ibiza under kraftigt inflytande av ny dansmusik. Detta märks särskilt i låtar som “Fine Time” med sin rejäla dansgolvsattack. Ett fantastiskt album för den som gillar den mer dansorienterade sidan av New Order. Samma dag kom även en skiva från en grupp som befann sig på ungefär samma ställe som New Order – gränslandet mellan rock och dans – i form av Shamens “In Gorbachew We Trust” (30 januari 1989) Shamen hade rört sig ganska långt från sina mer psykedeliska rötter och på denna skiva hör nu dansmusikinfluenserna ogenerat i nummer som “Jesus Loves America”. Dessa tendenser skulle bli än starkare på den senare EP:n “Phorward” (maj 1989) och singeln “Omega Amigo”. Det är även värt att notera att Shamens tycks ha gjort det mesta för att begrava sin utgivning före cirka 1990 i och med att de så kraftigt ömsade skinn, så att säga.

Ett annat band som stod i begrepp att ömsa skinn var Depeche Mode som släppte sin första liveplatta i och med “101” (13 mars 1989). Jag minns hur jag och min syster även såg filmen där en försynt Martin L Gore stegar in i en butik i Nashville och köper kassetter med countrymusik och jag skrattade och sa väl något i stil med: “Fan, vad skön han är, Martin! Vilken ironiker!” Jag kunde ju inte i min vildaste fantasi tror att mannen som förkroppsligade “synt” menade allvar med detta. Men under åttiotalets sista skälvande månader släppte man singeln “Personal Jesus/Dangerous” (29 augusti 1989) som även flera hårdrockarvänner köpte i och med den stompiga rockabillygitarr som där introducerades. Ett nytt kapitel stod för dörren.

Ett annat band som släppte liveplatta, men av lite annan karaktär, var Skiny Puppy med sin “Ain't It Dead Yet?” (18 mars 1989, inspelad i Toronto 31 maj 1987) som mycket väl representerar bandets råa scenshow. Ett par dagar senare kom Front 242 med sin av fansen inte helt älskade EP:n “Never Stop” (20 mars 1989) som många alltså tyckte var nästan i lättsammaste laget för gruppen. Samma dag albumdebuterade en av de nya brittiska housegrupperna, S'Express, med sin “Original Soundtrack” (20 mars 1989) som innehöll de nu klassiska singlarna “Theme from S'Express”, “Superfly Guy” och “Hey Music Lover”. Med sin samplingstunga och i grunden discoinspirerade musik förkroppsligade S'express närmast brittisk house, tillsammans med pionjärer som Bomb the Bass (som släppte albumet “Into the Dragon” 1988) och Coldbut. Gruppen skulle i september släppte en fjärde klassisk singeln, “Mantra for a State of Mind”, men därefter försvann den in i anonymiteten trots senare släppt.

Front Line Assembly släppte “Gashed Senses and Crossfire” (1 april 1989) där de ännu håller fast vid sitt tidiga, mörka och lite filmiska sound. För den som vill ha mer av den varan. I kölvattnet på polarna i Skinny Puppy släppte de även en konsertinspelning som bara heter “Live” och där man inte hör publiken alls utan att de mer får karaktären av ett gäng demoinspelningar. Dock ändå en viss atmosfär.

I april kom även debutalbumet från en av de andra nya brittiska housegrupperna i och med Coldcuts “What's That Noise” (som jag ännu har på vinyl). Eftersom Coldcut var ännu en av dessa grupper bestående av två syntnördar så fick man som regel ha gästsångare på ett antal av sina hits som på exempelvis 1988 års “Doctor in the House” (med Yazz) eller detta albums “People Hold On” (med Lisa Stansfield. Junior Reid var även en återkommande sångare för gruppen och på ett spår medverkar rentav The Falls Marc E Smith(!). Även här är det i grunden rätt discoorienterad musik med samplingar från alla håll och kanter (exempelvis den gamla protrapgruppen The Last Poets dyker upp i en låt, men det visste jag ju inte på den tiden), .

Ett hopkok av rock, rapp och dansmusik spelade Pop Will Eat Itself, vilka fladdrade förbi mitt liv i sådär tio minuter vid denna tid. Det toppade rent kommersiellt med det Flood-producerade albumet “This is the Day... This is the Hour... This is This!” (1 maj 1989) som exempelvis innehöll hiten “Def Con 1”. Därefter hörde jag nog aldrig mer talas om dem. Något helt annat dök upp från Detroit fyra veckor senare då duon Inner City släppte debutalbumet “Paradise” (29 maj 1989) som ibland även fått titeln “Big Fun”. Denna duo bestod av technopionjären Kevin Saunderson och sångerskan Paris Grey. De väldigt medryckande och smått hypnotiska singlarna “Good Life” och just “Big Fun” lyssnade jag ju formligen sönder där i slutet av 80-talet men även här handlade det om en grupp som kom och sedan gick in i skuggorna.

Den kluriga duon Orb (Alex Peterson och Jimmy Cauty), vilka spelade någon form av dåsig och närmast påtänd elektronisk musik släppte denna maj “The Kiss EP” och under året även singeln med den krävande titeln “A Huge Ever Growing Pulsating Brain That Rules from the Centre of the Ultraworld”. Det senare släppet var tydligen menat som ett skämt men med sin lummiga ljudbild med udda samplingar visade The Orb vägen mot det som kommit att kalla både “Chill Out” och “Ambient Techno”.

En nygammal bodyklassiker dök upp i och med “Machineries of Joy” (26 juni 1989) och konsterllationen med samma namn som i grunden var Nitzer Ebb och Die Krupps och där Nitzer gjorde en omvrängning av Die Krupps gamla “Wahre Arbeit, Wahrer Lohn”. Som vad som i grunde närmast är en cover kom även att få ett eget liv inom råsynten och däfter kom Die Krupps även igång med karriären igen.

Manchesters 808 State, med en både tung och atmosfärisk dansmusik med roliga syntljud (kallas “Bass and Bleep” i brittisk press) släppte först EP:n “Quadrastate” (31 juli 1989) och senare under året kom skivan som rätt och slätt fick heta “90” (4 december 1989). Olika versioner av den stämningsfulla låten “Pacific” sticker särskilt ut på dessa skivor.

Under hösten duggade releaserna tätt. Först ut var Neon Judgement med ”Blood and Thunder” (4 september 1989) där bandet ännu inte hittat till twanggitarrer utan spelade lite halvmörk och halvtung synt. Därefter kom brittiska Art of Noise med den ganska genomarbetade ”Below the Waste” (11 september 1989) med klassiker som ”Yebo”, med mera. I september kom även den schweiziska trion The Young Gods ut med sin ”L'Eau Rouge” där man låter som ett rockband fast man bara har syntar, vilket var lite ovanligt vid denna tid.

Kultgruppen Die Warzau släppte sin debut ”Disco Rigido” (3 oktober 1989) och jag var verkligen tvungen att kolla att här inte fanns någon koppling till Ministry eller Wax Trax för detta låter rätt likt någon av Ministrys halvhårda eror i mitten av 80-talet. Men så är inte fallet trots att denna duo ändå är från Chicago. Men för den som gillar sådant är skivan absolut värd att kolla upp. Även singeln ”Land of the Free” som släpptes detta år är värld lyssna in sig på. Erasure släppte albumet ”Wild!” (16 oktober 1989) där man tuffar på i gammal god stil och staplade upp ytterligare några hits i form av exempelvis ”Drama” och ”Blue Savannah”. Annars inget nytt på Vince Clarke-horisonten. Något helt annat bjöd Nine Inch Nails på med debuten ”Pretty Hate Machine” (20 oktober 1989). Visserligen var det här fråga om en musik kraftigt inspirerad av europeisk råsynth med lite rockiga inslag (och live var gruppen redan vid denna tid ganska vild, tydligen) men gruppens sound skulle komma att ändras drastiskt. Här finns dock några tidiga NIN-klassiker såsom ”Head Like a Hole”.

November gav oss ett gäng väldigt varierade skivor. Först ut var Ministry med sin ”The Mind is a Terrible Thing to Taste” (14 november 1989) där Al Jourgensen och hans gäng hade rockat upp soundet än mer och kombinerade gitarrer med malande eller smattrande syntar. Stenhårda nummer som jag ännu lyssnar på är exempelvis ”Thieves” eller ”Burning Inside”. Kort därefter kom Skinny Puppy med sin ”Rabies” (20 november 1989), producerad av just Al Jourgensen. Detta påverkade dock musiken och jag vet att skivan delade Skinny Puppys fans lite då visade menade att det blev lite för mycket Ministry i nummer som ”Tin Omen” och på skivan överlag. Jag gillar den dock för dess hårda anslag och de skarpa och välproducerade låtarna. En värdig avslutning på 80-talet för ljudterroristerna från Vancouver. Betydligt lättare var Jimmy Sommervilles ”Read My Lips” (27 november 1989) som är lättviktig men snygg och välproducerade syntpop. Dock var ju akter som både Sommerville och Erasure nu lite av ”yesterday's news” och morgondagen syntes i ett släpp dagen efter den nyss nämnda skivan: Technotronics ”Pump Up the Jam” (28 november 1989). Här visserligen också en hel del discoinfluenser i botten (fast inte lika uppenbara) men det är mer attack, mer hårdpumpande pianon och mer moderna beats. Förutom titelspåret fick vi även tidiga klassiska eurotechnonummer som ”Get Up” och ”This Beat is Technotronic”. Gruppen kom från det synnerligen bandtäta Belgien men här fanns väldigt lite av EBM och hela den biten. Till skillnad från exempelvis de italienska kollegorna Black Box var det dock gruppens frontkvinna, Ya Kid K, som rappade/sjöng.

Ett antal icke-daterade releaser från 1989 finns givetvis och jag ska bocka av dem i tur och ordning. Housepinjären Larry Heard släppte under sin kanske mest kända pseudonym, Mr Fingers, albumet ”Amnesia” där vissa låtar går tillbaka ända till 1986 men det blir ändå en fin sammanfattning av houselegenden Heards tidiga gärning och hans betydelse.

Det är väl även lika bra att bocka av den uppsjö av belgiska viktiga band som släppte skivor detta år utöver Front 242. A;Grumh släppte sitt sista album, “A Hard Days Knight”, med okej råsynt men de lade sedan av. Kollegorna i A Split Second släppte en konsert-EP vid namn “Another Violent Breed... the live versions” men trots den kaxiga titeln är det snarare ganska polerad musik vi hör där. Det extrema kultbandet Signal Aout 42 släppe skivan “Pro Patria” som bjuder på solid och mörk EBM som låter som ett lite enklare Front 242. Värd att lyssna in sig på för alla 242-vänner. Mest imponerande av alla är mäktiga The Klinik med sin rent ondskefulla “Face to Face” (där särskilt “Cold as Ice” är en given klassiker) och maxisingeln “Fever”. Otroligt avskalda och närmast ondskefull musik som ändå väcker starka känslor. Lite mindre originell men i samma mall är deras kompisar i Vomito Negro som släppte albumet “Shock”. Ironiskt nog bildade även två medlemmar från Klinik och Vomito Negro samma år gruppen Insekt som gav ut “You Can't Trust the Insect”. Föga förvånande hör man influenser från... ja, gissa.

Därefter geografiskt spridda grupper inom råsynt. Borghesia släpper hela tre EP:s, “Surveillance and Resistance”, “She is Not Alone” och “Message”. Gruppen rör sig mot ett lite mer lättsamt sound men är ännu hård. Engelska Clock DVA släpper på Wax Trax “Buried Dreams” som bjuder på en lite kall musik med många effekter. I Tyskland kom Pankow med två album “Gisela” och “Freiheit für die Sklaven” som bjuder på en renare ljudbild med mera rytmer än en del av ovannämnda grupper. Den senare inom syntvärlden uppburne Claus Larsen (alias Leæther Strip) debuterar med singeln ”Japanese Bodies”, ännu en EBM-klassiker. Och här hemma i Svedala får vi äntligen lite egna såsyntband. Karlskoga-bandet PouppeeFabrikk släpper singeln ”Jugend”, som ganska troget kopierar kontinental synt. Mer originella var Göteborgs-baserade Cat Rapes Dog (en duo liksom PouppeeFabrikk) som spelade en ganska brötig och rå synt med samplingar från exempelvis ”Blade Runner”. Nu var konkurrensen inte precis mördande men deras debut-LP, ”Maximum Overdrive”, är den bästa svenska syntplattan från 1989. Jag lyssnar fortfarande på den och kan den väl mer eller mindre utantill. Vill ni höra en svensk grupp med ett väldigt eget sound så lyssna på Cat Rapes Dog.

D.A.M. Trilogy

Döm om min förvåning då jag i april 2025 fick höra att något som hette D.A.M. Trilogy skulle turnera med låtar av David Bowie och under ledning av dennes gamle gitarrist Carlos Almomar. Förstod snart att detta var delar av Bowies fasta kompband 1976 – 80, d.v.s. Alomar och basisten George Murray samt även Kevin Armstrong, som spelat med Bowie i Tin Machine såsom livemedlem och även haft mängder med andra samarbeten med både Bowie och Iggy Pop. Utöver detta ytterligare bandmedlemmar.

Jag köpte biljett och även om ”Meet and Greet” kostade några 100 extra så tänkte jag ”Äh, sista chansen träffa någon Bowie-relaterad och rentav skaka hand med folk som stått och hängt på Bowie på scen”. Sagt och gjort. Om morgonen 12 november befann jag mig hos vänner i Lund och ägnade själva dagen åt exempelvis lunch med en av dem. Enligt mail skulle jag infinna mig vid 17 utanför Slakthuset, en lokal där jag var ett par gånger på 00-talet. Var det låg hade jag dock glömt sedan dess men det visade sig i princip ligga granne med centralstationen vilket ju kraftigt underlättade för mig.

Det regnade en del då jag klev av i Malmö men Slakthuset låg bortom en trafikplats framför själva stationen så jag ångade dit så fort jag kunde. Lallade omkring lite utanför i ett försök att hitta ingången och kände på en metalldörr som var olåst. Möttes dock av bandet, sedda bakifrån, som var i full färd med att repetera. Stängde nästan förskräckt innan någon skulle ha fått syn på mig och undrat vem i all världen jag var. Utanför stod en buss som jag i efterhand funderat på om den också spelade någon roll i sammanhanget. Jag kom dock till en ingång men dörrarna saknade handtag och skulle uppenbarligen öppnas inifrån. Där satt personer och pratade medan en kille pysslade med t-tröjor. Jag försöker arg blänka in då klockan tickade och nu var förbi 17.

Till sist kommer en kille och släpper in mig. Jag går in och hälsar på de två personer som suttit och pratar, Bowie-fantasterna Alex och Karin. Vi snackar en god stund lite Bowie-minnen och annat smått och gott och jämför vilka konserter vi varit på, med mera. Det är allt som allt bara vi tre som ska på ”Meet and Greet”. Rena lyxen, med andra ord. De båda nämner att det för övrigt var 17.30 vi skulle vara på plats men att vakten hade sett dem då det tidigare ösregnade och släppte in dem av medlidande. Alex älskar även Marillion som han har sett imponerande 37 gånger. Stor respekt på det. Vakten meddelar att Carlos Alomar och George Murray är på gång.

Dörren bredvid ingången öppnas och ut närmast stormar Carlos Alomar i en svart rock och ett brett leende. Han är sig förbluffande lik (även om jag sett bilder på honom från senare år, liksom filmklipp). Han presenterar sig med ett enkelt ”Carlos” och vi är beredda att ställa oss närmast i givakt men han säger avspänt ”No, my pleasure, don't get up”. George Murray, som ler och hälsar, verkar mer tillbakadragen. Jag är så tagen av stunden så jag glömmer säga vad jag heter och de får fråga efter mitt namn. Carlos pratar på med Alex och Karin och jag står bredvid den betydligt mer stillsamme George så jag frågar helt ofint om han hade spelat med trummisen Dennis Davis innan de båda slog sig ihop med Bowie. Jag vet nämligen inte detta.

George ler och säger lite stilla att de båda kände varandra men inte spelat ihop (jag gissar dock att de hade sett varandr spela). Han nämner att Dennis hade anlitats som Bowies trummis och att Bowie frågade denne om han kände en bra basist varvid han rekommenderade George. Bowie hade då bett Dennis ringa honom och så var det med den saken. Mycket intressant. Jag blir lite uppspelt och babblar på om konserter jag sett på senare tid och hur jag drog med en väninna på Front 242 (vad nu det hade med saken att göra). De ler och lyssnar tålmodigt. Vi nämner dock vilka Bowie-konserter vi sett och jag nämner hur min gamle vän Kenneth såg dem i april 1976.

Vi tar därefter foton och de skriver på våra medhavda skivor. Då jag rest långväga har jag bara med mig Cd-version av ”Heroes” medan Alex har tre eller fyra LP:s. Medan Carlos skriver autografer frågar jag George om turnén 1978 och publikens reaktioner. Han ler igen och säger att folk ogenerat satt och babblade under låtar som ”Warszawa” och kom och gick. Många hajade dock till under andra låten ”Heroes”, då ljuset tändes på scenen. Jag säger att jag sett en del konsertfilmer från turnén (och blir generad efteråt, som om han inte sett hela rasket). Tiden rinner iväg och de båda behöver lämna oss. De skakar hand och tackar för samtalet och jag får i alla fall haspla ur mig ett ”So nice to have met you”, vilket jag sannerligen menar. Därefter slappnar jag av lite, köper turnétröja och äter med Karin samt snackar musik. Vi har båda plats på första raden.

Framåt 19 rör vi oss ut i lobbyn och träffar fler personer som ska sitta på första raden, bland andra två danskor. Vi snackar lite och går sedan in. Snubblar nästan i den skumma belysningen. Har plats tre på första raden och scenen är kanske 15 cm bort. Tror aldrig att jag har suttit så nära en scen, någonsin i hela mitt liv. Snackar med den trevliga damen till höger om mig och det blir fler Bowie-minnen. Bandet börjar presenteras vid 19.30.

Därefter kör de två timmar. Det är alltså Carlos på kompgitarr och George på bas samt Kevin Armstrong på sologitarr. Utöver det spelar Carlos dotter och måg percussion och synt och de har även en bra trummis samt den väldigt extravagante sångaren Cunio, som låter lite som Bowie men kör lite yvig Freddie Mercury-stil och i övrigt vinglar omkring på höga klackar så man nästan är rädd att han ska dra i golvet eller åtminstone bryta en vrist. På setlist står det att man öppnar med ”Joe the Lion” men jag är ganska säker på att det jag hörde först var ”Blackout” med ”Joe the Lion” som tvåa.

Överlag kör man det ganska rockiga materialet och man bockar av ”Beauty and the Beast”, ”Look Back in Anger” (stor allsångsfavorit i låten som tidvis inledde turnén 1983), ”Breaking Glass”, ”DJ” och ”Repetition”. Ganska roligt att man överlag kör ett antal Lodger-låtar som väl kanske aldrig spelats live av Bowie. Det blir ”Repetition”, ”What in the World” samt klassiska ”Boy's Keep Swingin'” och ”Yassassin” (som jag nog heller aldrig hört live). Mycket fina versioner av ”Red Sails” och ”Sound and Vision” följs av de mer udda ”The Secret life of Arabia” och ”Red Money” innan man går av efter en väldigt vacker och gripande ”Heroes”.

Nu har jag ju tjuvtittat på setlistet på nätet så jag vet att man återvänder och kör ett koppel låtar från mestadels ”Scary Monsters”. Jag tycker Carlos Alomar blir lite småaktig då han pratar om ”den viktigaste personen för denna period” och alla tror han ska säga ”Eno” varefter han kommer in på Robert Fripp, som var med lite grann på ”Scary Monsters”. Förstår inte exakt poängen, ska jag erkänna. Man raskar igenom just ”Scary Monsters”, ”Golden Years”, ”Fashion”, ”Ashes to Ashes”, ”It's No Game” (där Armstrong får sväva ut lite) och som udda avslutninge blir det ”Scream Like a Baby”. Det blir även ett redigt trumsolo men jag har nu glömt exakt var. Totalt två timmar.

Vi strömmar ut och min granne till höger och jag lägger till varandra på Facebook. Har därefter strålande tur med båda tåg och buss och är åter hos min värdinna i Lund och i säng vid 22.30 efter en synnerligen intressant men ganska krävande dag. Fullkomligt nöjd då jag till sist svävar in i drömmarnas landskap.

https://www.setlist.fm/setlist/carlos-alomar/2025/slagthuset-malmo-sweden-734f22c1.html

Setlist enligt ovan även om jag är ganska säker på att man öppnade med ”Blackout” och körde ”Joe the Lion” som låt två.

Hårdrocken 1989

 

Hårdrocksåret 1989 var solitt och precis som rockåret 1989 så bjöd detta år på en rad klassiker och decenniet avslutades med flaggan i topp, allt som allt. Ett år i klass med 1981 och 1984.

Året inleddes med Skid Rows debut “Skid Row” (24 januari 1989) som är lite tuffare än Bon Jovi men i övrigt rätt slätstruken. Någon vecka senare släppte Exodus “Fabulous Disaster” (30 januari 1989) och det är som alltid okej thrash som dock missar målet även om plattan innehöll den senare klassikern “Toxic Waltz”.

I februari hände väl inte så mycket men därefter kom D.A.D. Med sin magnifika “No Fuel Left for the Pilgrims” (3 mars 1989) med skön och självironisk hårdrock. Dream Theater släppte sin debut “When Dream and Day Unite” (6 mars 1989) vilken är lovande men med en mer dämpad sångare. Ett par veckor senare kom White Zombie med sin första verkligt genomarbetade skiva i form av “Make Them Die Slowly” (22 mars 1989) som bjuder på gruppens numera patenterade skräckfilmspunk med Rob Zombies speciella sång. En kultskiva.

April bjöd på en rad klassiker med början i form av Sepulturas “Benath the Remains” (7 april 1989) som man spelade in med producenten Scott Burns i Rio de Janeiro 15 – 28 december 1988. En mycket bra produktion för sin tid och plats men också otroligt bra och dynamiska låtar och början på Sepulturas svit av fyra klassiska album som deras rykte i grunden vilar på. Topp i titelspåret och fantastiska “My Inner Self” men även spår som “Mass Hypnosis” är mycket kraftfulla. Kort därefter kom The Cult med sitt dittills mest hårdrockiga album “Sonic Temple” (10 april 1989) och klassikern “Edie (Ciao Baby”). W.A.S.P. Släppte sitt fjärde album, “The Headless Children” (15 april 1989) med en (nåja) något mer seriös framtoning än tidigare. Album var lite av återkomst efter den lite hafsiga “Inside the Electric Cirkus” och ett livealbum ihopslängt lite med vänsterhanden. Starka låtar som “The Heretic”, “Mean Man”, “Forever Free”, “Rebel in the FDG” samt en rivig cover på The Whos “The Real Me”. Bara två dagar senare släppte den kraftigt underskattade och även ofta bortglömda kanadensiska gruppen Annihilator sin starka debut “Alice in Hell” (17 1989). Lite skräckhårdrock med sångstil med drag av King Diamond men med högt tempo i riffen. Autopsy bjöd på ett mer grisigt sound än exempelvis de samtida Florida-banden med dödsmetallskivan “Severed Survival” (24 april 1989) och månaden avslutades med att Cro-Mags släppte “Best Wishes” (26 april 1989) där man bjuds på en hardcoreinspirerad metal med rejäla chugga-chugga-gitarrer.

Mest som kuriosa nämner jag att Accept släppte sitt första album sedan 1986 med “Eat the Heat” (11 maj 1989) med ny sångare och dito stil. Det är amerikansk AOR och låter överhuvudtaget inte som samma man. Jag har försökt lyssna med öppna öron men det är en ganska likgiltig skiva som kanske borde ha släppts under annat namn? Samma dag kom den betydligt mer imponerande debuten “Fright Night” (11 maj 1989) med finska Stratovarius som kanske inte främst lyssnat på Accept men kanske en del på Helloween. Storslagen och episk power metal med väldigt starka låtar som man gärna återvänder till. Dagen därpå kom Morbid Angels första “riktiga” skiva i och med “Altars of Madness” (12 maj 1989) som innehåller en teknisk och röjig dödsmetall där man ibland nästan lyckas få gitarrerna att låta programmerade i sin exakthet trots att så ingalunda är fallet. En hörnsten inom dödsmetallen, kort och gott.

Electric Boys släppte sin flummiga, funkiga och hårdrockiga “Funk-O-Metal Carpet Ride” (13 juni 1989) och det var närmast en chock att så bra och genomarbetad hårdrock kunde komma från Sverige. Dock blev de snabbt frånåkta av hårdare och mörkare svenska grupper redan året därpå då utvecklingen vid denna tid gick blixtsnabbt. Borta i släppte en ganska obskyr grupp vid namn Nirvarana plattan “Bleach” (15 juni 1989) som bjöd på stökig punk med inslag av lite hårdrock på skivbolaget Suppop. Tyska Kreator slog till med sin absoluta formtopp i och med “Extreme Aggression” (19 juni 1989) som är en given klassiker inom tysk thrash, europeisk thrash och thrash överhuvudtaget. Få kan sjunga så rått och gläfsande som Mille Petrozza utan hjälpmedel att tala om. Några dagar efter kom en av de grupper Electric Boys säkert lyssnat på, Faith No More, med sin “The Real Thing” (20 juni 1989) som gav dem ett stort genombrott och en dunderhit med “Epic”. 1989 var de, med sin funkiga stil och mycket tonvikt på synthar i bakgrunden, kanske det mest spännande “nya” bandet inom hårdrocken. Men saker gick, som sagt, bort vid denna tid.

Högsommaren blev lite lugnare även om Alice Cooper släppte “Thrash” (25 juli 1989). Även om han redan fått en viss comeback med “Constrictor” 1986 så var det med denna skiva, där superkompositören Desmond Child bidragit på flera låtar, som han verkligen fick en verkligen comeback och därefter har Mr Cooper aldrig varit helt ur rampljuset. Klassiker såsom “Poison” och “Bed of Roses” är låtar man minns från denna era.

I augusti släpptes flera skivor samtidigt och månaden öppnade med Testaments “Practice What You Preach” och Steve Stevens “Atomic Playboys” (8 augusti 1989). Medan den förra skivan bjöd på en otroligt bra och teknisk thrash med kraftig inspiration från Metallica så bjöd den senare skivan på en slags Billy Idol-rock utan Billy. Detta eftersom Mr Stevens i realiteten var ena halvan av den artist som på 80-talet hette “Billy Idol” men aldrig erkännande som duomedlem fullt ut. När Billy tog tid på sig i studion släppte Stevens en soloskiva som i alla fall inte är sämre än mycket Billy Idol gjorde åren innan även om han väl saknade en riktig singelhit. På samma vis släppte Mötley Crue “Dr Feelgood” samma dag som Faster Pussycat kom med “Wake Me When It's Over” (28 augusti 1989). Och medan Mötley Crüe gjorde sin bästa skivan sedan “Shout at the Devil” (och även den sista värd att lyssna på överhuvudtaget) så stod var väl Faster Pussycat hyggliga representanten för b-division av gladband från Los Angeles med en okej platta som dock saknar originalitet. Atheist rundade av månaden med “Piece of Time” (30 augusti 1989) som är fin och teknisk Florida-dödsmetall av bästa märke. Producerad av Scott Burns förstås.

Soundgarden inledde hösten med “Louder Than Love” (5 september 1989) som är lovande och lite flummig hårdrock även om gruppen ännu inte fått till riktigt starka låtar. Japanska Loudness släppte dock en helt okej skiva inom den melodiska genren med “Soldier of Fortune” (17 september 1989) som väl var bland de bättre de gjorde. Aerosmith gav ut den storsäljande “Pump” (25 september 1989) och även här var Desmond Child inblandad och precis som för Alice Cooper blev skivan en stor återkomst för den en gång helt uträknade Boston-gruppen. Svenska Candlesmass kom ut med sitt tredje album, “Tales of Creation” (25 september 1989) och det är fin och välproducerad samt blytung Doom Metal med Messiahs fantastiska sång. I september kom även förre Hanoi Rocks-sångaren Michael Monroe ut med sin “Not Fakin' It” som väl i grunden fortsätter där Hanoi Rocks slutade. Lite skitigt glam.

Kanadensiska Voivod, som utvecklats väldigt snabbt, kom med den väldigt tekniska och progressiva “Nothingface” (13 oktober 1989) som framför allt blev känd för en snygg cover på Pink Floyds “Astronomy Domine”. Några dagaer senare kom Suicidal Tendencies med “Controlled by Hatred/Feek Like Shit... Deja vu” (17 oktober 1989) och titeln är konstig men den heter så) där de bjuder på gungig och röjig skate-metal som fungerade utmärkt live då jag såg dem några år senare (med Roberto Trujillo på bas). Oktober rundades av med Bolt Throwers “Realm of Chaos” (28 oktober 1989) som mest är jämntjock bröt som jag inte ofta återvänt till.

Whitesnacke släppte sin kanske sista mer klassiska skiva med “Slip of the Tongue” (7 november 1989) och låtar som “The Deeper the Love”. Något helt annat bjöds på då Godflesh någon vecka senare kom med “Streetcleaner” (13 november 1989), en tung, underproducerad och brötig skiva med den del instrumental varvad med låtar med mörk och grötig sång. Minns att då jag till sist såg gruppen live satt de i ring och spelade i huvudsak instrumentallåtar. Ett kultband av guds nåde. Ministry kom dagen därpå med “The Mind is a Terrible Thing to Taste” (14 november 1989), en skiva som jag spelade sönder och som innehåller åtminstone tre klassiker (“Thieves”, “Burning Inside” och “So What”) medan övriga brötar på lagom lunk. Finns dock även någon lugnare låt som andas Skinny Puppy (som bandet hängde med vid denna tid). Året avslutade så med Carcass “Symphonies of Sickness” (4 december 1989) som visade upp bättre låtskrivande och bättre ljudbild än debuten. Dynamisk och rå musik och med ett omisskänligt eget sound som man i princip alltid känner igen då man hör det.

Synten 1988

 

Syntåret 1988 innehöll en hel del klassiker men också en hel del som jag fick gallra bort då det inte ens lät “synt” längre (säg, Neon Judgement) eller inte hade stått sig särskilt bra. Först ut under året var Front Line Assembly som i raskt takt släppte skivorna “State of Mind” (januari 1988) och “Corrosion” (februari 1988). De hårt arbetande herrarna Leeb och Fulber släppte därefter även EP:n “Disorder” (maj 1988) som alla går i den här lite mörka, filmiska och atmosfäriska stilen som låter som den snällare sidan av Skinny Puppy. Stilen är ganska jämntjock men jag är ändå väldigt förtjust i tidiga FLA just för atmosfären. Flera av de här skivorna har sedan kommit ut i hopslagna versioner men försök hålla er till originalen om ni vill höra alla låtar.

Ett annat kanadeniskt band, Psyche, släppte den starks “Mystery Hotel” (12 mars 1988) och gruppen har frångått sitt lite mörkare sound och har snarare flera hårdpumpande låtar i stil med ett hårdare Dead or Alive plus att sångaren Darrin Huss ibland låter lite som Marc Almond. Inte den mest kända gruppen men definitivt en skiva värd att kolla upp, anser jag.

På väg mot storhet i hemlandet var Erasure som släppte sin tredje skiva, “The Innocents” (10 april 1988) med stora hits som “A Little Respect”, “Chains of Love” och “Ship of Fools”. Gruppen släppte senare under året även en lite julaktig EP, “Crackers International” (28 november 1988) som gav dem ännu en stor hits med “Stop!” Norska A-ha följde upp sina tidigare framgångar med “Stay on These Roads” (1 maj 1988) och även om “Living Daylights” och titelspåret är okej så är de här lite mer dämpade.

Efter en sommar utan särskilt mycket händelse inom den rena synten (medan istället den houseinspirerade första “Second Summer of Love” drog igång i Storbritannien) så kom lite olika släpp under hösten. Först ut var ännu ett av alla dessa belgiska band på skivbolaget Play it again Sam i form av A Split Second och skivan “...from the Inside” (1 september 1988). Här snackar vi rak och hederlig EBM med ren produktion utan större tjafs. Dock snällare än en del av kollegorna inom samma genre men skivan har ändå klarat sig ganska bra.

En megaklassiker följde kort därpå när Skinny Puppy släppte “VIVIsectVI” (12 september 1988) där djurplågeri utgör ett tyst tema på plattan. Stenhårda låtar som “Dogshit” och “VX Gas Attack” eller “Human Disease” varvas med den kända “Testure” (som alltså är en sorglig historia om dissektion av djur) som tog sig in på botten av Billboardlistan i USA. Skivan avslutas med den kusliga skräckfilmslåten “Fritter (Stellas Home)” som jag hört spelas med stort allvar på syntfester där alla satt och väntade på att låtens lugna parti skulle övergå i ett bra på slutet.

Pet Shop Boys släppte sin tredje skiva, “Introspective” (10 oktober 1988), där man överraskade genom att släppa en skiva där de lät som om sångerna var remixer på maxisinglar, vilket vid den här tiden var ett ovanligt och roligt grepp. Här finns ju flera fina låtar såsom episka “Left to My Own Devices”, medelhavsdoftande “Domino Dancing” samt “It's Alright”. Och alltså något nytt från PSB-lägret. Dagen därpå kom något helt annat då Ministry släppte den första av sina mer metalliska klassiska i form av “Land of Rape and Honey” (11 oktober 1988) där i alla fall “Stigmata” levt kvar länge i gruppens liverepertoar. Skivbolaget bråkade om omslaget och en förbannad Al Jourgensen lär ha slängt ett rådjurshuvud på ett skrivbord på Sires kontor. Skivan är inte riktigt den kross som de två påföljande albumen skulle bli men en bra bit på väg.

Laibach släppte nu sin först rena coverskiva i och med “Let it Be” (24 oktober 1988) som är deras tolkning av Beatles sista skiva. Vid den här tiden hade de ännu inte börjat göra tokroliga covers med vänsterhanden utan hade tvärtom lagt ner stor möda på låtarna som kan lyssnas på med stor behållning då det blir som ett nytt album. Jag lyssnar fortfarande regelbundet på denna skiva. Märkligt nog hade man dock inte med titelspåret “Let it Be”.

Årets stora klassiker blev väl Front 242:s “Front by Front” (28 oktober 1988) och det känns nästan lite löjligt att skriva om skivor man kan utan och innan. Många menade att denna var en smula “lättare” än föregångaren “Official Version” men här finns ändå många tunga och genomarbetade låtar med fantastisk stämning. “Headhunter” blev ju den stora klassikern och även denna maxisingels b-sidan, “Welcome to Paradise” blev en klassiker från perioden även om den alltså ofta åker in som bonusspår på denna skiva, tillsammans med EP:n “Never Stop” (som jag ska återkomma till). I övrigt är nummer som “Until Death Us Do Part”, “Circling Overland” och särskilt “Im Rhythmus Bleiben” ännu enastående delar av min ungdoms DNA.

Yello släppte “Flag” (1 november 1988) som blivit ihågkommen mest för att superklassikern “The Race” är med på den men i ärlighetens namn är låten inte så otypisk för skivan då ganska mycket går lite i denna stil och skivan är överlag jämn.

Bland ickedaterade släpp från 1988 kan ytterligare antal skivor lyftas fram. Paul Harcastle, mannen som mest blev känd med hiten “19” släppte “No Winners” där huvudspåret är ett trettio minuter långt kollage om vansinnet med kärnvapenkrig. Ganska intressant och mannen är värd att kolla upp för mer än bara “19”. Revolting Cocks, nu utan Rickard 23, släppte “You Goddamn son of a Bitch... live” som spelats in på Metro i Chicago 4 september 1987. Röjigt och kul med Bill Rieflin och Chris Connelly som nya medlemmar, med flera. My Life With the Thrill Kill Kult, ännu en av Ministrys många kompisar, släppte sin kanske mest kända skiva i form av “I See Good Sprits, I See Bad Spirits” som låter lite som ett snällare Ministry.

Därefter ska jag nämna några släpp från Belgien och Tyskland. Parade Ground, bestående av de två bröderna Jean Marc och Pierre Pauly som en kort tid 1993 var medlemmar i Front 242, släppte “Cut Up” där även den inte otypiska “Strange World” kan höras. I Frankfurt figurerade ett gäng viktiga band och den senare kultgruppen X Marks the Pedwalk släppte under namnet Scarecrown EP:n “Blackdoor”. Det är mörk och intensiv råsynth med lite skräckfilmskänsla som jag verkligen gillar och satt och blev nostalgisk till då jag lyssnade igenom detta år. Man bytte sedan namn. Gruppen hamnade på klassiska skivbolaget Zoth Ommog, vars ägare Talla 2XLC (Andreas Tomalla), startade ett antal projekt. Bland deras fanns hårda Bigod 20 som släppte singlarna “Body and Energize”, “Acid to Body” och “America” (med en cover på Depeche Modes “Photographic”). Feta grejer. En annan Frankfurt-son, Sven Väth, var med och bildade den sena Italo disco-orkestern OFF (Organisation For Fun) som detta år fick en hit med “Electrica Salsa” på albumet “OFF” vilket kanske blev den sista Italo Disco-hiten överhuvudtaget?

Hårdrocken 1988

 

Vi kan lugnt säga att hårdrocksåret 1988 var ett bra och fullmatat år (men jag är partisk här) och kanske det bästa året sedan, säg, 1981 eller 1984. Det är många skivor att bocka av så jag öser på.

Först ut under året var “So far, So Good... So What?” (19 januari 1988) med Megadeth som är okej men inte en av deras bästa bland de tidigare utan här mosar de på lite planlöst och plattan är lite av en transportsträcka mellan “Peace Sells...” och “Rust in Peace”. Dock ändå helt okej. Därefter följer en paus utan särskilt minnesvärda album under februari eller mars.

Yngwie Malmsteen klappade till med ett av sina mer minnesvärda tidiga album i form av “Odyssey” (8 april 1988) där exempelvis “Rising Force” blivit bestående klassiker i hans repertoar. Överlag en välljudande skiva med bra insatser från alla berörda parter och givetvis inspirerat spel från mannen själv. Tre dagar senare kom Iron Maiden med en av årets bestående klassiker och min favorit med dem i form av “Seventh Son of a Seventh Son” (11 april 1988) som är en konceptskiva med klart progressiva tendenser och där jag i stort sett kan varenda låt utan och innan eftersom jag köpte skivan då den kom.

En annan klassiker för året kom i och med Queensrÿches “Operation Mindcrime” (3 maj 1988) och den konceptuella historien om en spion och den onda sjuksköterskan Mary. Geoff Tate låter för övrigt hyggligt lik Bruce Dickinson så den som aldrig hört den idag kanske lite bortglömda gruppen bör ge denna fantastiskt genomarbetade skiva en chans. Särskilt “Eyes of a Stranger”. En vecka senare kom Testament ed “The New Order” (10 maj 1988). Gruppen räknas ju till “andra vågen” av Thrash Metal i Kalifornien och med den ären. Jag älskar deras råa och riviga sound på de första tre skivorna i synnerhet och på denna skiva är t.ex. “Trial of Fire” en given klassiker. Kan lyssna hur länge som helst på detta hederliga band med sitt karaktäristiska sound.

Överlag fanns det många fina skivor från maj 1988 och tre dagar efter Testament gick Judas Priest hårt ut med “Ram It Down” (13 maj 1988). Efter den syntorienterade “Turbo” (som jag i och för sig älskar) kände gruppen att de behövde tuffa till sig och här rakar de på med raka och enkla låtar. Finns rentav en som heter “Heavy Metal”. Plus covern på “Johnny B Goode”, förstås, som man gör enligt JP-mallen. Även denna skiva köpte jag då den var ny. Fem dagar senare kom tyska Blind Guardian med sin “Batallions of Fear” (18 maj 1988) som är ganska primitiv och låter lite som tidiga Helloween men ändå är rätt okej. Två dagar senare kom Flotsam and Jetsam, nu utan Jason Newsted, med “No Place for Disgrace” (20 maj 1988) som innehåller ganska vanlig Bay Area-thrash plus en cover på Elton Johns “Saturday Night (is alright for Fighting)”.

Om Judas Priest nu inte hade släppt en (bra) skiva detta år så kunde hårdrockare ha lyssnat på Panteras “Power Metal” (24 juni 1988) som i princip är en helt ok Judas Priest-skiva. Bandet levde ännu på gig i Texas och denna skiva var deras sista oberoende och de har senare inte gjort något för att föra fram den även om de faktiskt körde titelspåret “Power Metal” så jag såg dem 1995. Framåt halvårsskiftet kom en av årets verkligt intressanta skivor då kanadensiska Voivod, som dragit allt mer åt det progressiva, släppte “Dimension Hatröss” (29 juni 1988). Skivan innehåller ett antal låtar med spännande takt- och tempobyten men ändå fortfarande med Voivods karaktäristiska sound om än lite mer komplicerat och polerat.

Precis efter halvårsskiftet kom två intressanta skivor där i alla fall den ena är en totalklassiker. Bay Area-bandet Death Angel, som släppt en imponerande debut året innan, kom med “Frolic Through the Park” (5 juli 1988) som är lite mer städad och anonym även om den har en klassisk låt i form av slacker-eposet “I'm Bored”. Samma dag släppte Slayer “South of Heaven” (5 juli 1988) som utöver titelspåret innehåller klassiker som “Mandatory Suicide” och “Dissident Aggressor” plus låtar om abort (“Silent Scream”) och nazism (“Behind the Crooked Cross”). Slayers tredje bästa skiva. Alldeles mot slutet av månaden släppte Carcass “Reek of Putrefaction” (28 juli 1988). Denna Liverpool-quartet med stenhård men dynamisk musik och groteska texter hade med en gång hittat sitt sound även om skivan lider av viss underproduktion. Dock en grupp som förblivit en stor favorit för min del.

Våra svenska storheter Europe följde up “The Final Countdown” med “Out of This World” (9 augusti 1988) där man nu ersatt avhopparen John Norum med Kee Marcello. Extremt välproducerat och snyggt, inte minst i “Superstitious”. Lite därefter kom Saint Vitus, ett doom metal-band, med “Mournful Cries” (22 augusti 1988) som bjöd på något helt annat i form av tunga och långsamma Black Sabbath-riff. Inte blytungt men tungt nog. Lite därefter kom den alternativa orkestern Jane's Addiction med den enastående “Nothing's Shocking” (23 augusti 1988) där jag kan i stort sett varenda låt utantill. Då gruppen kallades “The Thinking Man's Guns'n'Roses” så bjuds här på en slags alternativ glamrock med spöklik sång och funkiga basgångar. Bäst är den rödvinsstinna “Summertime Rolls”.

Mot slutet av augusti kom ytterligare två högerligen intressanta skivor. Metallica, som släppt en skojig cover-EP 1987, kom ur sin letargi och släppte den matiga “And Justice for All” (25 augusti 1988) vilken innehåller en rad komplexa och progressiva låtar men med det omisskänliga Metallica-soundet. Dock skada att Jason Newsted är så nermixad. Fyra dagar senare gav Halloween ut “Keeper of the Seven Keys Pt II” (29 augusti 1988) som blev en av de viktigaste skivorna inom Power Metal under sent åttiotal och som i mycket tog upp tråden från Rainbow på sjuttiotalet. Även denna skiva köpte jag som nyutkommen. Flera trevliga sånger och exempelvis “Dr Stein” har jag sjungit allsång till mer än en gång.

Schweiziska Celtic Frost släppte “Cold Lake” (1 september 1988) i början av hösten och det har gjort en del poänger av skivans mer slätstrukna sound men det är i grunden Celtic Frost med en mer publikvänlig ljudbild. Bekräftas även av den livevideo som släpptes från turnén. Dock är det många fans som ännu hatar skivan och jag har en god vän son rentav gav bort den gratis eftersom ingen ville ha den ändå. Något helt annat bjöd Napalm Death på med “From Enslavement to Obliteration” (16 september 1988). Ofta olyssningsbara enminuterlåtar med sång i stil med skjuten gris men dock musikhistoriskt interessant. Anthrax mal på tomgång med “State of Euphoria” (19 september 1988) och talande nog är covern “Antisocial” den bästa låten.

Bara en kort tid senare släppte tyska Running Wild “Port Royal” (26 september 1988) där man fortsätter på pirattema från “Jolly Roger” i en rad svulstiga låtar. Två dagar senare kom vår framlidne Ozzy med “No Rest for the Wicked” (28 september 1988) där vi får höra ett antal ganska städade men bra rocknummer som “Miracle Man”. Ozzy blir lite självkritisk i nummer som “Demon Alcohole”.

Motörhead gav sent denna höst ut “No Sleep At All” (3 oktober 1988), såsom en anspelning på deras klassiska liveskiva från 1982, vilket i stort sett är en uppdatering med lite nyare låtar och även en del nummer de körde på förra skivan. I USA började nu Ministry, tidigare mest ett syntband, röra sig in på metallens omrde och med “The Land of Rape and Honey” (11 oktober 1988) som erbjöd en visserligen mekanisk men dock metalliskt syntig form av hårdrock. “Stigmata” är och förblir en klassiker för mig. Sex dagar senare släppte Bathory “Blood, Fire, Death” (17 oktober 1988) där gruppen nu nått ett nytt och ganska maffigt sound men dock med återspeglingar av tidigare sound.

Åter avslutad med två ganska olika skivor. Florida-bandet Death släpper sitt andra album, “Leprosy” (16 november 1988) som innehåller åtta maffiga och brutala Death-metal-nummer med topp i oförglömliga “Pull the Plug”. Slutligen avrundas året med Candlemass “Ancient Dreams” (23 november 1988) med den mäktige Messiah på sång. Otroligt mörk, tung och storslagen skiva.

Synten 1987

 

Synten 1987 blev ett riktigt mönsterår och det var väl i grunden här som den så kallade “råsynten” på allvar slog igenom med klassiska album från t.ex. Front 242, Nitzer Ebb och Skinny Puppy. Med flera.

Först ut var belgiska A Splitt Second som släppte den ganska rytmiska och elektroniska men lite slätstrukna “Ballistic Status” (3 januari 1987). Det blev en helt annan nivå på det belgiska när Front 242 släppte “Official Version” (1 mars 1987). Jag vet inte vad jag i grunden ska säga om en slags råsyntens åttonde underverks om jag kan mer eller mindre utan och innan. Bandet öppnade med plattans första spår “W.Y.H.I.W.Y.G” när jag såg dem sista gången 30 november 2024 och det är i sanning ett mäktig spår. “Rerun Time” är lite utfyllnadsspår men den hotfulla “Television Station” är ännu bra liksom “Aggressiva Due”. Klassikern “Masterhit”, med sin obegripliga text om “varm små odjur”, står sig ännu. “Slaughter” lite svagare innan “Quite Unusual”, en annan klassiker som jag nästan hört lite för ofta. “Red Team” är underbar aggression innan skivna rundar av med den märkliga monologen “Angst” (där man samplat samma pastor som man även använde på b-sidan “Welcome to Paradise”).

Något senare under månaden kom slovenska Laibach med ännu en klassiker, “Opus Dei” (23 mars 1987) där man för första gången på ett effektivt vis använde tolkningar av andras verk. Man öppnar med en tung version på tyska av den gamla Opus-låten “Life is Life” och “Geburt Einer Nation” som är Queens “One Vision”. Gruppen har doc med väldigt bra egna låtar och följer med den blytunga “Leben: Tod” och mäktiga “F.I.A.T.” (som de brukade avsluta med på turnén 1992) innan de kör en engelskspråkig version av “Life is Life”. Den lät psykedeliska “Transnational” och wagnerianskt episka “How the West Was Won” följer innan man rundar av med den likaså svulstiga “The Great Seal”. CD:n innehåller en del bonusspår från “Krst Pod Triglavom” (16 november 1987). Denna senare skiva, som alltså släpptes som ett eget album, är mer experimentell och skriven för ett teaterstycke. Allt som allt är “Opus Dei” en skiva med idel minnesvärda låtar och detta var även innan Laibach började göra tokroliga covers med vänsterhanden eller tokroligheter överhuvudtaget

Erasure följde upp debuten “Wonderland” med lika klassiska “The Circus” (30 mars 1987) och man staplar fjäderlätta men minnesvärda syntpoplåtar på varandra: “It Doesn't Have to Be”, “Don't Dance”, “Sexuality”, “Victim of Love”, “Sometimes” (min favorit) och titelspåret. Överlag imponerande att man håller så hög nivå även på den berömda andraskivan.

I april 1987 debuterade även schweiziska Young Gods med “Young Gods” som innehåller lite råa låtar med rocksamplingar. Ännu inte i nivå med deras senare alster men det skulle ta sig. En anna av årets monumentala klassiker stod Nitzer Ebb för med sin debut (eller i alla fall första “riktiga” LP) “That Total Age” (11 maj 1987). Även här en skiva som jag i det närmaste kan i sömnen men den är fortfarande en stark upplevelse med sin enkla men aggressiva och starka musik. Från inledande och hårdpumpande “Fitness to Purpose” över den extremt våldsamma “Violent Playground” där Douglas nästa bör ha haft problem med rösten efteråt, vidare till klassikern “Murderous” och “Smear Body”. B-sidan inleds med den religionskritiska och ganska allsångsvänliga “Join in the Chant” medan “Alarm” är en låt som får mig att spela lufttrummor då jag hör den. “Let Your Body Learn” är ett annat nummer som gruppen fått spela live till förbannelse och därefter rundas skivan av med “Let Beauty Loose” och “Into the Large Air”. Starkt inspirerade av DAF lyckades Nitzer Ebb ändå ta aggressionen och renodlandet av detta sound ett steg längre. Gruppen spelade som förband till Depeche Mode i Sverige i februari 1988 och de av mina vänner som var där kan än idag prata om det.

Einstürzende Neubauten släppte “Fünf auf der Nach Obende Richterskale” (22 juni 1987) som väl inte direkt innehåller några klassiker men ändå bjuder på gruppens typiska sound med mycket klang och buller och Blixas råa sång. Bara dagar senare släppte Skinny Puppy “Cleanse, Fold and Manipulate” (25 juni 1987) där gruppen närmast fullt ut utvecklat vad som kan räknas som deras klassiska sound. Plattan lever mycket på de inledande starka numren “First Aid” och “Addicition” som visar på känslan för rytm i kombination med skräckfilmsestetiken. Flera av de senare låtarna på skivan är mer luddiga och stämningsfulla, såsom “The Mourn”. Skivan bidrog dock starkt till att kultgruppen Skinny Puppy blev alltmer populära. Senare under året kom även mini-LP:n “Chainsaw” med flera remixer.

New Order släppte inget album detta år men två mäktiga och kraftigt syntiga singlar i form av “True Faith” (20 juli 1987) och “Touched by the Hand of God” (7 december 1987). Båda numren är närmast episka och visar på att gruppen, som ännu var rockig på sina album, gärna var mer elektroniska på sina singlar/maxisinglar.

Hösten kom och med den en uppsjö av klassiker. Pet Shop Boys “Actually” (7 september 1987) känns som en enda stor hitkavalkad där alla tio låtarna är extremt minnesvärda (“One More Chansen”, “What Have I Done to Deserve This?”, “Shopping”, “Rent”, Hit Music”, “It Couldn't Happen Here”, “It's a Sin”, “I Want to Wake Up”, “Heart” och “King's Cross”. Skivan sitter närmast i mitt DNA och bäst gillar jag i grunden balladerna och särskilt den vackra “It Couldn't Happen Here”. En imponerande prestation.

Belgiska The Klinik släppte några veckor senare en skiva i en lite annan stil, nämligen “Plague” (25 september 1987). “Släpig seriemördarbody” skrev någon en gång om gruppen efter att ha sett dem live och det ligger något i det med kusliga och avskalade nummer som “Murder” och “Into Deep Water”. Senare under året kom även maxisingeln “Fear”. The Klinik är dock en av de starkaste liveupplevelser jag någonsin upplevt så jag har nära band till gruppen.

Ett och ett halvt år efter “Black Celebration” kom Depeche Mode med “Music for the Masses” (27 september 1987) som också är rätt sönderspelad för min del. Mäktig inledning med “Never Let Me Down Again” och sedan lite dämpad med “The Things You Said” innan klassiska “Strangelove” (som de ännu inte spelat live sedan 1988). “Sacred” är rätt vacker medan “Little 15” har en del syntljud som irriterar mig. “Behind the Wheel” är också ett fantastiskt bilåkarnummer och “I Want You Now” är mycket intensiv. “To Have and to Hold” är väldigt dämpad med svag sång medan jag älskar rytmerna i den pessimistiska “Nothing”. Avslutande “Pimpf” är mäktig och blev ett bra into på turnén 1987 – 88. Genomarbetad skiva som vissa dock menade var lite steril, inklusive bandet själva. Jag tycker dock mycket om den ännu.

Pop Will Eat Itself släppte “Box Frenzy” (26 oktober 1987) som med sina låtar med halvrap och breakbeats-rytmer inte helt stått sig trots ett par hitsinglar. Småroligt idag å sin höjd. Året avslutades med att FrontLine Assembly i december släppte sin debut “The Initial Command” som innehåller en mörk och stämningsfull musik som påminner om filmmusik, precis som deras tidigare demos. Soundet är inte så varierat men om man gillar det kan man nästan inte få nog av det.

Det kom även ett antal skivor som jag inte kunnat datera utöver året. Numb, också från Vancouver, släppte “Numb” som mest lät som ett snällare Skinny Puppy. Ett annat gäng belgare, à;Grumh, släppte “Black Vinyl Under Cover” (senare “Silver Circle Under Plastic”) som innehåller en råd body som är lite ofullgången men ändå har något visst. Ett annat eblgiskt genom, Vomito Negro, släppte “Dare” som är betydligt starkare och mörkare och ligger närmare The Klinik i sitt uttryck. Typiskt nog kom en av gruppens medlemmar att spela med The Klinik på denna grupp sista konserter. Moskwa TV bjöd på “Blue Planet” dels på lite proto-techno men även på lite kylig och väldigt europeisk elektronisk musik. Slutligen släppte slovenska Borghesia “No Hope, No Fear” där i alla fall titelspåret blivit en klassiker inom EBM.

Hårdrocken 1987

 

Hårdrocksåret 1987 är klassiskt och synnerligen digert och intressant nog börjar även fler och fler subkategorier dyka upp. Vi kör med andra ord.

Det första albumet av rang dett år var “Fighting the World” (17 februari 1987) med Manowar. De Conan-liknande hårdrockarna hade vid det här laget fullt ut etablerat sitt stil och sin sound och basisten Joey DeMaio (som skrev allt material) presenterade en rad effektiva och svultiga låtar med allsångsrefräng och mest notabel är väl gruppens klassiker “Carry on”.

Något helt annat bjöds man på när DRI släppte skivan “Crossover” (9 mars 1987). Gruppen, som rör sig gränslandet mellan hardcore och metal, presenterade ett antal nummer med rejäla chugga-chugga-gitarrer. Något liknande en men lite snällare innehöll Anthrax “Among the Living” (16 mars 1987) med klassiker som “Caught in a Mosh”, “Indians” och “I Am the Law”. Många menar även att Anthrax redan här hade gjort sin bästa skiva. Samma dag som denna kom Whitesnake med skivan “Whitesnake” (16 mars 1987) som dock även ofta kallas “1987” (lite oklart med titeln då det tycks ha varierat mellan länder). Whitesnake har uppderat soundet en smula men det är i stort sett gammal god stil och de fick rejäla hits med “Still of the Night”, “Is this Love” och särskilt nyinspelningen av “Here I Go Again”. Mars avslutades med att Ozzy Osbourne släppte “Tribute” (19 mars 1987) som är en ren hyllning till den avlidne gitarristen Randy Rhoads. Flera fina konsertinspelningar av både solo- och Black Sabbath-nummer.

Även april bjöd på ett betydande antal album och först ut vad kanadeniska Voivod med “Killing Technology” (2 april 1987). Gruppen, som till en början spelade en rå och brötig thrash hade nu en smula börjat förfina sitt sound och även om det ännu finns med en del bröt så är det med dynamik och lite mer intressanta stämningar i låtarna även om gruppen ännu skulle hinna vandra vidare i den riktningen. The Cult släppte “Electric” (6 april 1987) och hade redan där färdigställt det behagliga rocksound som skulle dominera gruppens skivor de närmaste åren. I Kalifornien debuterade den unga thrash-gruppen Death Angel med “The Ultra-Violence” (23 april 1987), en skiva som skvallrade om influenser från Metallica men också om mycket stor teknisk kompetens för ett så pass ungt band. Samma dag släppte den Chuckl Mosley-frontade upplagan av Faith No More “Introduce Yourself” (23 april 1987) och trots senare sångarbyte så är även FNM:s sound ganska klappat och klart vid denna tid även om de skulle komma att göra och mer intressanta nummer med åren. Ace Frehley debuterade utanför Kiss med “Frehley's Comet” (27 april 1987) vilket också var namnet på hans nya konstellation. Av naturliga skäl är gitarrspelet bra men plattan är väl inte enormt minnesvärd även om den kanske kan växa med fler lyssningar. En annan kalifornisk grupp, Suicidal Tendencies, släppte under månade sin “Join the Army”. Gruppen, som ansågs ha kopplingar till gängmiljön i Los Angeles hade 1983 släppt en ren hardcore-platta men återkom nu med en lite mer funkig och böljande stil med halvrap och klatschiga refrängen. Just publikens böljande är ungefär vad jag minns när jag för första och enda gången såg gruppen live 1993.

Den svenska enmansorkestern Bathory visade på en viss utveckling då man släppte “Under the Sigh of the Black Mark” (11 maj 1987) där tempot dragits ner lite och en del av mörkret har tonats ner. Skivan kan ses som lite av en övergångsskiva eftersom gruppen senare ändrade sound avsevärt. De alltmer nedgångna Mötley Crüe släppte den ganska slätstrukna “Girls, Girls, Girls” (15 maj 1987) och skulle behöva kraschlanda lite innan de återvände 1989. Tyskarna i Helloween drämde till med en klassiker inom det som kom att kallas “Power Metal” i och med “Keeper of the Seven Keys, Pt. 1” (23 maj 1987) där storslagna och episka låtar om kampen mellan gott och ont presenteras i fantasyartade texter men gruppen smäller även in några humoristiska låtar, vilket blev deras signum. Med en smäll debuterade Florida-bandet Death med “Scream Bloody Gore” (25 maj 1987). Under ledning av den väldigt normale men även starke ledaren Chuck Schuldiner levererade gruppen vad som mer eller mindre kan ses som den första dödsmetallplattan. Musiken är rå och en smula underproducerad (dock inte Black Metal-underproducerad) men är även väldigt dynamsik med takt- och tempobyten och det skulle bli en allt starkare tendens hos Death men även scenen i stort. Maj månad rundades sedan av med att King Diamond släppte vad flera bedömare anser som hans bästa soloalbum, “Abigail” (29 maj 1987). Skivan är ett konceptalbum om 1700-talsflickan Abigail och en förbannelse kring henne. Suggestivt och med King Diamonds märkliga röst i förgrunden.

Hela tre album kom samma dag då juni bröt in. Först bör vi nog nämna Celtic Frosts “Into the Pandemonium” (1 juni 1987) där gruppen gått från en ganska mörk och slamrig Black Metal till någonting helt annat med inslag av dansmusik och klassisk musik, med mera. “Euro Metal” är en term som har använts. Coroner debuterade med “R.I.P.” (1 juni 1987) och även om musiken ska vara rå så är den i sin genre ändå lite snäll och strömlinjeformad men med några snygga ansatser. Den tredje skivan var “Priest... Live!” (1 juni 1987) där Judas Priest släpper sin första liveskiva på flera år och dokumenterar de många låtar från “Turbo” som man redan 1988 skulle släppa helt av någon anledning. Danska White Lion släppte skivan “Pride” (22 juni 1987) och fick en dunderhit med balladen “When the Children Cry”, en smörig låt som åtminstone inte jag orkar höra länge. Under juni släppte Helix även ”Wild in the Streets” där de mal lite på tomgång och möjligen även en skiva som bidrog till deras snabba kommersiella nergång även om de inte var ensamma om detta vid den här tiden.

En kanske än värre chock än Deaths debut bjöd Birmingham-bandet Napalm Death på då de utgav “Scum” (1 juli 1987). Skivan är rörig och inspelad med två olika sångare men då musiken, den blixtsnabba genren Grindcore, är så extrem så märks sådana petitesser inte alltför mycket. Gruppen säkrade dock kultstatus med smattrande och hypersnabba låtar som ofta var mindre än en minut långa. En annan grupp som snabbt föll samman var Twisted Sister. Detta år ville sångaren Dee Snider släppa en soloskiva men skivbolaget tvingade honom att ha namnet Twisted Sister på omslaget (och alla hans bandkollegor medverkar även förutom trummisen). “Love is for Suckers” (3 juli 1987) är inte så dålig som ryktet gör gällande men den är heller inte lysande vilket räckte för att gruppen skulle lägga av tre månader efter att den hade släppts. På västkusten släppte Faster Pussycat debuten “Faster Pussycat” (7 juli 1987) där man visar sig vara ännu en grupp som lyssnat på Johnny Thunders, Hanoi Rocks och mycket annat i den vägen. Dio kom med sin fjärde LP, “Dream Evil” (21 juli 1987) och även om här finns några riktigt bra låtar så är avmattningen ändå märkbar. Och värre skulle det bli. Samma dag som Dio-skivan kom även Guns'n'Roses “Appetite for Destruction” (21 juli 1987). Jag skulle kunna kalla GnR för “1987 års stora genombrott” men det vore en lögn eftersom skivan i början sålde trögt och det faktiskt var först 1988 som de fick ett brakgenombrott med sin lite elaka bluesbaserade hårdrock med beska och bistra texter. Så kan det gå. Plattan är hur som helst en totalklassiker som jag knappt behöver gå in å då där nästan (nästan) inte finns en dålig låt, om än någon enstaka fyllnadslåt.

1987 var i sanning ett år då Fortunas hjul snurrade värre än någonsin och de som nyss var på topp gick ner sig medan andra snabbt steg. Och ibland för andra gången. Det brittiska hårdrocksbandet Def Leppard hade sett sin stjärna stiga stadigt de senaste åren men nu fick de en makalös framgång med den Mutt Lange-producerade “Hysteria” (3 augusti 1987) med en rad strömlinjeformade hitlåtar som gick väl hem på radion. Dock hade de redan här nått ungefär sin högsta utvecklingspotential då de sedan försök upprepa formeln. Metallica, som ännu skulle spela in sin första skiva efter Cliff Burtons död, fick se detta projekt dra ut på tiden och gruppen slog emellan med “The 5.98 EP” (21 augusti 1987) som är gruppens tolkningar av gamla favoriter från både den brittiska och den amerikanska scenen. Charmigt och kul och jag, som många andra, upptäckte många obskyra akter via denna skiva. En grupp som verkligen varit nere på botten men åter började stiga mot toppen var Aerosmith som släppte den mycket genomarbetade “Permanent Vacation” (25 augusti 1987) med stora hits som “Rag Doll” och “Dude (Looks like a Lady)”. En kul och överraskande comeback för de gamla sjuttiotalshjältarna som ett tag var helt uträknade. En verkligt obskyr release denna månad var annars Mayhems EP “Deathcrush” där gruppen körde en låt de fått av Conrad Schnitzler samt en Venom-cover men framför allt sina egna råa, våldsamma och gravt underproducerade låtar som hade spelats in i en liten studio i Kolbotn, Akershus. Gruppen skulle dröja flera år med att komma med en riktig LP men en ny våldsam och kontroversiell scen, den norska Black Metal-scenen, gjorde sin debut på skiva. Samtidigt med denna skiva, i augusti 1987, kom den extrema brasilianska orkestern Sarcofago ut med skivan “INRI” som visar på att extrem Black Metal nu växte fram på högst olika ställen, lite oberoende av varandra. Även denna skiva är mörk och rå och underproducerad men blir lite monoton efter ett tag.

Motörhead ångade på i vanlig form och släppte “Rock'n'Roll” (5 september 1987) som i alla fall gav oss klassikern “Eat the Rich”. Även Kiss malde på och släppte “Crazy Nights” (18 september 1987) utan större åthävor och titelspåret blev gruppens sista hit under decenniet (om jag inte missat någon låt). Mer dynamiska var Kreator som gav ut “Terrible Certainty” (22 september 1987). Mille Petrozza karaktäristiskt gläfsande eller skällande sång är på sin plats och särskilt “Behind the Mirror” är en given klassiker även om gruppen ännu skulle höja sig något snäpp.

Exodus släppte “Pleasures of the Flesh” (7 oktober 1987) och även om skivan är lite ofullgången finns här exempelvis minnesvärda nummer som “Braindead”. Michael Schenker dök upp med en amerikansk sångare under namnet “McAuley Schenker Group” (12 oktober 1987) och även om skivan är också så är den en smula slätstruken och inte i klass med Schenkers tidigare produktion under åttiotalet. Europes förre gitarrist, John Norum, solodebuterade med “Total Control” (29 oktober 1987). Det är inget fel på spelglädjen och det hörs ju vissa ekonom från Norums tidigare band med tanke på hans viktiga del i gruppen. Dock en liten smula anonymt. Dagen efter Norums debut kom brasilianska Sepultura med “Schizophrenia” (30 oktober 1987). Till skillnad från landsmännen i Sarcofago så hade Sepultura lite renare sound men framför allt bra låtar och här hör man, trots lite svajig produktion, embryot till det band som skulle ge världen fyra klassiska album på rad, 1989 – 96.

Dokken, den melodiösa åttiotalshårdrockens mest underskattade förkämpe, kom med “Back for the Attack” (2 november 1987) där det finns ett antal goda låtar i sin genre om man har tålamod att ge skivan några lyssningar. Hemma i Sverige kom Candlemass med “Nightfall” (9 november 1987) där den oförliknelige Messiah nu tagit plats bakom micken och fick briljera i nummer som “Bewitched”. På något vis tänker en medelålders man som jag alltid på Messiah som gruppens “klassiske” sångare.Året rundades av med att Anthrax släppte EP:n “I'm the Man” (8 december 1987) som var min första bekantskap med gruppen. Som 15-åring drog jag på munnen åt deras låtsas-rap i titelspåret och de fula orden men idag är kanske underhållningsvärdet mer begränsat. Då är jag kanske mer imponerad av riviga liveversioner samt en mycket fin och tung tolkning av Black Sabbats “Sabbath, Bloody Sabbath”.