Delar av Rootmoset och deras vänner har under en dryg vecka nu hunnit avverka två konserter och fler är på gång. Jag tröttnar aldrig på att upprepa att Visby, för att vara en stad med runt 25 000 invånare, har ett gott utbud på den kulturella fronten. Förra fredagen blev det Timbuktu på kongressshallen Wisby Strand och igår The Nomads på den intilliggande och betydligt mindre klubben Hamnplan 5.
Efter att ha sett Timbuktu, som jobbade ganska hårt med att få fart på publiken, kom jag ändå att reflektera lite över det där med konsertlängder. Saken var nämligen den att den gode Jason och hans mannar gick av scenen efter ynka 64(!) minuter vilket jag tyckte var i kortaste laget. Därtill fick jag inte höra exempelvis "Vi drar till Malmö" även om den nog föll bort på att det väl är någon mer rappare inblandad på den låten. Antagligen var det väl desto mer upprörande när Veronica Maggio lämnade scenen efter 67 minuter och då i princip strukit hela sin första platta från repertoaren, inklusive de hits man hade hoppats på att få höra. För min del är det väl begripligt om en artist som släppt en eller två album bara kan spela någon timme men det blir nästan snålt när de dock släppt betydligt mer och därtill även stryker rätt givna låtar. Samtidigt som jag förstås också kan respektera att de redan hunnit bli utleda på vissa av sina alster och ännu inte har nått det Rolling Stones-stadium där man är piskad att veva gamla hits eftersom publiken gäspar åt det nya låtarna.
Solnas stora söner, The Nomads, spelade förmodligen ännu kortare (skulle gissa på 45 - 50 minuter) men man kan väl säga att man inte riktigt tänkte på det med tanke på den attack man bjöds på. Jag har visserligen sett The Nomads ett par gånger förut men då på festivaler och därtill för så många år sedan att minnet bleknat. Kort och gott kommer de väl bättre till sin rätt på mindre klubbar vilket de sannerligen bevisade med gårdagens konsert. De här killarna börjar ju nu komma upp i femtioårsåldern men de körde över publiken fullkomligt och folk gav sig hän utan att för den skull dundra in i varandra och andra dumheter som man gärna slipper på konserter. Det var väldigt imponerande hur ett gäng lätt medelålders män kunde upprätthålla en sådan energi även om det väl vid sådana tillfällen snarare är bra med lite korta konserter så man håller orken uppe. Jag noterade att åtminstone en av medlemmarna var duktigt svettig när jag skakade hans hand då han gick av scen, vilket ju är begripligt. För övrigt passade jag även på att sno det papper med setlistan som låg framför mig på scenen så jag kan därmed presentera vilka låtar man körde:
Miles Away
Hangman's Walk
Don't pull my strings
Primordial ooze
Don't tread on me
Bad times will do me good
Knowledge comes with death's release
You won't break my heart
I'm 5 years ahead of my time
Where the wolfbane blooms
Up, down or sideways
Drivin' sideways on a oneway street
Can't go back
Top alcohol
Wasn't born to work
In a house of cards
Ain't no king of rock'n'roll
American Slang
söndagen den 6:e maj 2012
tisdagen den 24:e april 2012
David Live
Som jag tidigare nämnt har ju vissa artister, även de stora, varit dåliga på att välja ut liveplattor och vissa bommar att släppa plattor från klassiska turnéer medan de väljer ut sämre dito. Tyvärr hör även Bowie till dem, i mycket hög grad. Bowie har allt som allt (om jag räknat rätt) släppt runt fem livealbum varav tre (från 1974, 1978 och 2004) kom strax efter att de spelats in medan två andra (från 1973 och 1983) kom långt senare. Då har jag heller inte nämnt en del filminspelningar från olika turnéer.
Exempelvis så filmades ju den sista Ziggy Stardust-konserten, 3 juli 1973, och även om filmen kom rätt snart så dröjde det över tio år innan liveplattan kom ut, då något redigerad. Lyckligtvis har man kunnat höra den rakt upp och ned i bootlegversion. Jag drog dock på munnen åt en journalists överdrivna prisande av den första konsertplatta som Bowie släppte rent kronologiskt, nämligen ”David Live” från hösten 1974. Han skriver bland annat att ”detta är förmodligen det bästa livealbum jag hört”. Jag funderar mycket över om han ännu skulle kunna stå för detta uttalande idag. Tror inte det.
Det är mycket möjligt (och detta kommer från en person som VERKLIGEN gillar David Bowie) att ”David Live” kan vara någon av de SÄMSTA liveplattorna jag hört med en större artist. ”Diamond Dogs”, som turnén byggdes upp kring, var kanske inte Bowies främsta album, lite lätt proggig och överlastad i arrangemangen som den nu var. Dock lyckades man till och med få låtarna att låta än sämre på liveplattan och den lilla nerv de nu ändå kan ha haft försvann fullständigt. Och då ska vi heller inte ens nämna de menlösa och blodfattiga tolkningar som görs av klassikerna från Ziggy-perioden. Faktiskt en platta jag inte återvänt till på säkert över 20 år.
Bara fyra år senare släppte den vid denna tid tämligen panke Bowie ännu en liveplatta, ”Stage”, som även den fick rätt vänliga recensioner när man läser samtida pressklipp. Det är lite av en överdrift men dock inte så till den milda grad som när det gällde den gräsliga ”David Live”. Dock består plattan till hälften av låtarna från ”Low” och ”Heroes” vilka är tämligen trogna studioversionerna och därefter följer ett närmast mekaniskt avverkande av Ziggy-låtarna. Ok, det är lite roligare versioner än från 1974 men inte mycket. Sin kanske bästa turné under 70-talet efter Ziggy-eran gjorde Bowie 1976. Kom det någon liveplatta från den turnén, hm? Man fick nöja sig med en radioinspelad bootleg där.
Bowie kom sedan inte att turnera igen förrän 1983 och även om han där hade sockrat till låtarna väldigt mycket inför sin flirt med mainstreampubliken så vete tusan om det ändå inte var roligare versioner av hans gamla låtar än de versioner som publiken bjöds på 1974 och 1978. Dock kom inspelningar från denna turné ut först många herrans år senare även om det ju blev en film av det hela. Faktum är att jag håller hans två liveplattor från 70-talet som så pass halvdana så jag nog hellre lyssnar på plattan från 2004, ”A Reality Tour”. Där hade väl Bowie planat ut lite och tappat nerven men han gör ofta låtarna med viss kompetens och kan även variera sitt gamla material en smula. Det låter heller inte så mekaniskt á la ”nu-river-vi-av-hitsen” som det lät 1978. Förmodligen är det här också den sista nya liveplatta som Bowie lär släppa, om hans pensionering håller i sig…
tisdagen den 17:e april 2012
2012 blir 1972?
När jag nu efter en mer än femårig musikalisk koma vaknade upp igen i början av 2010 så innebar det ju även ett helt nytt musikaliskt landskap där den coolaste indierocken plötsligt verkade ha hamnat i USA istället för i England och där perioden 2010 - 2011 på något vis känns som 1970 - 1971 en gång till. I alla fall i vissa avseenden och då tänker jag väl närmast på all den här skäggiga och lantliga rocken som strömmade över mig under perioden.
För är det inte, i dessa återanvändningens tidevarv, att Bon Ivers "For Emma, Forever Ago" egentligen i andan och i den nya (nygamla) stilinriktning den skapade egentligen rätt väl motsvarar The Bands "Music from Big Pink"? Efter ett 00-tal där kändisarna, likt 60-talsartisterna, levde rätt hedonistiskt (men utan att skapa så mycket bra musik, mest rubriker) dök det plötsligt upp en innerlig kille som satt ute i en insnöad stuga (nåja, han hade det nog rätt bekvämt där men det låter förbannat "äkta" på papperet) och spelade in sina låtar. Och PANG! så vällde de skäggiga artisterna (inklusive de skägglösa med skäggigt sound) fram och kom att dominera friskt där i början av 10-talet då Sverige fick besök av bland andra Band of Horses, My Morning Jacket, Wilco, Iron & Wine Mumford and Sons och nämnde Bon Iver. Fattas nu bara de till soundet så skäggiga the Decemberists också.
Själv har jag lyssnat, trevande och ovant, och det känns väldigt, väldigt mycket 1970 och Atlanta Pop Festival och den där lätta baksmällan efter Altamont på något vis. Och där precis i slutet av 2011 och början av detta år började annan musik leta sig in i mitt medvetande: Nicolas Jaar, AraabMuzik, Skrillex, Deadmau5, Grimes. Jag antar att det kanske är ett tecken på ett subtilt skifte. Kanske är Skrillex en David Bowie för 10-talet? Han har ju i alla fall redan, föga blygsamt, släppt ett album med "Scary Monsters" i titeln och det är en händelse som ser ut som en tanke. För övrigt vore det lite udda att få uppleva 1972 igen samma år som jag blir 40.
söndagen den 15:e april 2012
En värdig vinnare.
Våren tvekar, som skaldinnan sa, och finaldagen för Popgiss 2012 började som en riktigt grå och därtill även blöt historia efter gårdagens konstanta regnande. Undertecknad (i. e. Robert) var annars uppe med tuppen igår och närmast rastlös inför dagens tillställning. Den vanliga ritualen med filosoferande i badet till tonerna av en viss kanadensare avklarades och sedan fick jag i all hast kasta i mig maten då min transport kom en smula tidigare än tänkt. När jag klev ut ur min port så hade plötsligt världens soligaste vårväder brutit ut medan jag var i badet och satt koncentrerad med min måltid. Och samtidigt fick jag även veta att det var snöoväder i Stockholm så vädergudarna hade det uppenbarligen ganska roligt igår.
I varje fall så infann sig halva Rootmoset, Kjelle och eder krönikör, till tävlingen redan omkring 12.30 och till en början var det hyggligt glest bland publiken utöver just de tävlande. Man öste här igenom 50 låtar rakt upp och ned och vi testade dagsformer genom att tävla lite avspänt med assistans av gamla Popgiss-vänner och rodde hem 40 av 50. Med andra ord såg det ganska bra ut för Rootmoset inför finalen. Tyckte vi i alla fall. Kvalet bjöd även på ytterligare överraskningar då gamla favoriter rasade ut medan lag som var mindre tippade äntrade finalen, ibland med en hårsmån.
Men sedan kom då finalen och även om Crackers faktiskt höll en hygglig nivå i fråga om svårighet och detta så är det väl helt enkelt så (om man nu utgår från att arrangörerna i en final i högre grad tar med sådant som de själva gillar eller har koll på) att Rootmoset och Crackers inte helt och hållet lyssnar på samma saker. De var med andra ett stort antal artister som man mycket väl visste vilka de var och ungefär vilken musik de gjorde men har man inte hört nämnda artist eller grupp så har man inte. Vi hade speciellt svårt med allt det bredbenta. Det här innebär alltså att Rootmoset, trots att vi även var väldigt koncentrerade och seriösa i denna final, faktiskt misslyckades rätt rejält i de decennier som vi normalt kan sitta och mysa oss igenom. Vi hade exempelvis fyra av 12 möjliga på 80-tal vilket är klart underbetyg för oss. Det förekom även en del följdfrågor där vi väl presterade sådär.
Sedan, när vi låg som fastlimmade vid en förnedrande 12:e plats sedan flera rundor, kom kvällens stora glädjechock. Vi gjorde oss beredda för 00-/10-talet och väntade oss den sedvanliga pärsen. Vad som istället skedde var att vi satt och skrattade oss igenom denna period och till sist kom med stridsrop som ”nu spikar vi det!” vilket vi normalt reserverar för, säg, 90-talet. Man hade verkligen inom nyare musik lyckats pricka in just de där skivorna som flera av oss kunde utan och innan. De två första låtarna på 00-tal (The Decemberists och Mumford & Sons) återfinns på skivor som jag nästan dagligen lyssnar på jobbet och vi hade heller inga problem med Manu Chao, Gillian Welch och Franz Ferdinand. Därtill satte vi avslutningsvis Bright Eyes på en ren gissning vilket kändes skönt eftersom det var sådant som var vår specialitet när vi var på topp.
De hela tiden favorittippade Dr Zoom and the Sonic Boom vann en välförtjänst seger och kan så äntligen sälla sig till Popgiss eget lilla Pantheon, vinnarcirkeln. Det var mycket roligt för ett lag som under många år varit oerhört starkt och som vunnit flera Mellangiss men som alltid snubblat på mållinjen i det stora Popgisset. Kan bara gratulera än en gång. Efter lite cirkulerande och eftersnack så hamnade Rootmoset på Borgen där vi åt pizza och lyssnade på stämsång från ett ganska kompetent cover-band innan vi sedan gick ned för att stuffa loss på Simons och Marks nyöppnade klubb ”Oh la la”. Krönikören hade mycket trevligt men fick till sist förpassa sig hemåt på grund av viss värk i ögonen då han just nu tvingas ha kontaktlinser nästan dygnet runt i väntan på nya glasögon sedan skalmen förargligt brustit på de gamla. Men annars var ”Club Oh La La” en riktig höjdare där man fick höra mycket bra musik och där killarna bakom skivspelarna hade minst lika kul som besökarna.
Sådär dagen efter har väl åtminstone jag i någon mån smält tiondeplatsen vilken till en början var en besvikelse då vi nog hade hoppats på topp fem eller rentav (varför vara blygsam?) pallplats. Den stora trösten i sammanhanget var dock att vi helt enkelt påmindes om att det faktiskt ännu finns en hel del att lära även inom äldre musik men framför allt att träning verkligen ger färdighet i fråga om nyare musik. Den som säger att man alltså inte kan träna till Popgiss har fel. Vi i Rootmoset är ett levande bevis på det.
Och härmed är det bara att bida sin tid fram till Popgiss 2014 men vi musikdårar lär nog mötas på ett mellangiss eller någon annan mindre musiktävling nära oss. Häng med, ni som inte prövat!
I varje fall så infann sig halva Rootmoset, Kjelle och eder krönikör, till tävlingen redan omkring 12.30 och till en början var det hyggligt glest bland publiken utöver just de tävlande. Man öste här igenom 50 låtar rakt upp och ned och vi testade dagsformer genom att tävla lite avspänt med assistans av gamla Popgiss-vänner och rodde hem 40 av 50. Med andra ord såg det ganska bra ut för Rootmoset inför finalen. Tyckte vi i alla fall. Kvalet bjöd även på ytterligare överraskningar då gamla favoriter rasade ut medan lag som var mindre tippade äntrade finalen, ibland med en hårsmån.
Men sedan kom då finalen och även om Crackers faktiskt höll en hygglig nivå i fråga om svårighet och detta så är det väl helt enkelt så (om man nu utgår från att arrangörerna i en final i högre grad tar med sådant som de själva gillar eller har koll på) att Rootmoset och Crackers inte helt och hållet lyssnar på samma saker. De var med andra ett stort antal artister som man mycket väl visste vilka de var och ungefär vilken musik de gjorde men har man inte hört nämnda artist eller grupp så har man inte. Vi hade speciellt svårt med allt det bredbenta. Det här innebär alltså att Rootmoset, trots att vi även var väldigt koncentrerade och seriösa i denna final, faktiskt misslyckades rätt rejält i de decennier som vi normalt kan sitta och mysa oss igenom. Vi hade exempelvis fyra av 12 möjliga på 80-tal vilket är klart underbetyg för oss. Det förekom även en del följdfrågor där vi väl presterade sådär.
Sedan, när vi låg som fastlimmade vid en förnedrande 12:e plats sedan flera rundor, kom kvällens stora glädjechock. Vi gjorde oss beredda för 00-/10-talet och väntade oss den sedvanliga pärsen. Vad som istället skedde var att vi satt och skrattade oss igenom denna period och till sist kom med stridsrop som ”nu spikar vi det!” vilket vi normalt reserverar för, säg, 90-talet. Man hade verkligen inom nyare musik lyckats pricka in just de där skivorna som flera av oss kunde utan och innan. De två första låtarna på 00-tal (The Decemberists och Mumford & Sons) återfinns på skivor som jag nästan dagligen lyssnar på jobbet och vi hade heller inga problem med Manu Chao, Gillian Welch och Franz Ferdinand. Därtill satte vi avslutningsvis Bright Eyes på en ren gissning vilket kändes skönt eftersom det var sådant som var vår specialitet när vi var på topp.
De hela tiden favorittippade Dr Zoom and the Sonic Boom vann en välförtjänst seger och kan så äntligen sälla sig till Popgiss eget lilla Pantheon, vinnarcirkeln. Det var mycket roligt för ett lag som under många år varit oerhört starkt och som vunnit flera Mellangiss men som alltid snubblat på mållinjen i det stora Popgisset. Kan bara gratulera än en gång. Efter lite cirkulerande och eftersnack så hamnade Rootmoset på Borgen där vi åt pizza och lyssnade på stämsång från ett ganska kompetent cover-band innan vi sedan gick ned för att stuffa loss på Simons och Marks nyöppnade klubb ”Oh la la”. Krönikören hade mycket trevligt men fick till sist förpassa sig hemåt på grund av viss värk i ögonen då han just nu tvingas ha kontaktlinser nästan dygnet runt i väntan på nya glasögon sedan skalmen förargligt brustit på de gamla. Men annars var ”Club Oh La La” en riktig höjdare där man fick höra mycket bra musik och där killarna bakom skivspelarna hade minst lika kul som besökarna.
Sådär dagen efter har väl åtminstone jag i någon mån smält tiondeplatsen vilken till en början var en besvikelse då vi nog hade hoppats på topp fem eller rentav (varför vara blygsam?) pallplats. Den stora trösten i sammanhanget var dock att vi helt enkelt påmindes om att det faktiskt ännu finns en hel del att lära även inom äldre musik men framför allt att träning verkligen ger färdighet i fråga om nyare musik. Den som säger att man alltså inte kan träna till Popgiss har fel. Vi i Rootmoset är ett levande bevis på det.
Och härmed är det bara att bida sin tid fram till Popgiss 2014 men vi musikdårar lär nog mötas på ett mellangiss eller någon annan mindre musiktävling nära oss. Häng med, ni som inte prövat!
måndagen den 9:e april 2012
The Best Rock band
Jag har sedan en tid lekt med tanken att skapa världens bäst rockband på samma sätt som man som ung skapade favorithockey- eller fotbollslag.
Reglerna är enkla: antingen bestämmer man sig för en fyramannauppställning eller en fenmanna. Det får här bli fyra medlemmar eftersom mina favoritband oftast har haft denna uppsättning. Medlemmarna fördelas som följande: en trummis, en basist, en leadgitarrist och en 4:e person som antingen kan vara sångare, keyboardist, en till gitarrist eller en cool dansare (Bez i Black Grape).
Vi börjar bakifrån med trummorna där valet kändes självklart: Charlie Watts, trummis i Stones sedan 50 år tillbaka känns klockren. Bas: varför är alla coola basister kvinnor, och alla manliga basister knarkade skitstövlar (Dee Dee Ramone, Sid Vicious)? Jag vet jag generaliserar grovt, valet står därför mellan Kim eller Kim (Deal och Gordon) med en viss konkurrens från D'arcy. Det får bli Deal hämtad från Pixies.
När det gäller gitarr blir det svårare. Inte om hon (P J Harvey) ska vara med utan hur bandet ska formeras. Det får bli P J på leadgitarr då hon är tillräcklig kompetent musiker och gitarrist att spela lead i mitt band. På sång Joe Strummer, den första som jag skrev ner. Jag känner mig väldigt nöjd och tror dessutom att Joes, Kims och Pollys röster kommer att komplettera varandra väldigt bra.
Min uppsättning är som följande.
Trummor- Charlie Watts, Rolling Stones
Bas – Kim Deal, Pixies, Breeders, Amps
Lead Gitarr – Polly Jean Harvey, PJ Harvey, soloartist
Sång rytmen gitarr -Joe Strummer, 101'ers, The Clash, The Pouges, The Mescaleros
Helt utan att vara medveten om det så gjorde jag ett statement som till och krönikörerna på GT – Gotlands tidningar - kommer att gilla: 2 kvinnor och 2 män eller mer politiskt korrekt 4 hens, jag vill med detta påtala att bra musik är bra musik oavsett vem eller vilka som gör det, och för icke insatta så är samtlig musiker/ band väl värda att kolla upp.
Detta är Tompa Rootmos helt eget val utan inblandning av övriga Rootmosare.
Rock on!
Reglerna är enkla: antingen bestämmer man sig för en fyramannauppställning eller en fenmanna. Det får här bli fyra medlemmar eftersom mina favoritband oftast har haft denna uppsättning. Medlemmarna fördelas som följande: en trummis, en basist, en leadgitarrist och en 4:e person som antingen kan vara sångare, keyboardist, en till gitarrist eller en cool dansare (Bez i Black Grape).
Vi börjar bakifrån med trummorna där valet kändes självklart: Charlie Watts, trummis i Stones sedan 50 år tillbaka känns klockren. Bas: varför är alla coola basister kvinnor, och alla manliga basister knarkade skitstövlar (Dee Dee Ramone, Sid Vicious)? Jag vet jag generaliserar grovt, valet står därför mellan Kim eller Kim (Deal och Gordon) med en viss konkurrens från D'arcy. Det får bli Deal hämtad från Pixies.
När det gäller gitarr blir det svårare. Inte om hon (P J Harvey) ska vara med utan hur bandet ska formeras. Det får bli P J på leadgitarr då hon är tillräcklig kompetent musiker och gitarrist att spela lead i mitt band. På sång Joe Strummer, den första som jag skrev ner. Jag känner mig väldigt nöjd och tror dessutom att Joes, Kims och Pollys röster kommer att komplettera varandra väldigt bra.
Min uppsättning är som följande.
Trummor- Charlie Watts, Rolling Stones
Bas – Kim Deal, Pixies, Breeders, Amps
Lead Gitarr – Polly Jean Harvey, PJ Harvey, soloartist
Sång rytmen gitarr -Joe Strummer, 101'ers, The Clash, The Pouges, The Mescaleros
Helt utan att vara medveten om det så gjorde jag ett statement som till och krönikörerna på GT – Gotlands tidningar - kommer att gilla: 2 kvinnor och 2 män eller mer politiskt korrekt 4 hens, jag vill med detta påtala att bra musik är bra musik oavsett vem eller vilka som gör det, och för icke insatta så är samtlig musiker/ band väl värda att kolla upp.
Detta är Tompa Rootmos helt eget val utan inblandning av övriga Rootmosare.
Rock on!
söndagen den 11:e mars 2012
Glädjechock!
Och så blev det lördag förmiddag igen och plötsligt befann sig undertecknad liggande i sitt badkar med Neil Young i högtalarna vilket var ett säkert tecken på att det var en musiktävling på gång. Den här gången laddade jag även upp rejält i matväg då jag och Tomas besökte den senares moder för en stadig lunch i form av Meat Loaf (köttfärdslimpa, inte den fete Texas-killen), för att spinna vidare på det musikaliska temat. Därefter samlades vi hos Kjelle där vi hann snacka och dra igenom några låtar innan vi ramlade ut till gamla P18 och Restaurang Hwitstjerna.
Tävlingen startade i god tid och liksom förra gången höll man även ett bra tempo. Det hela inleddes med intron och vi klarade oss rätt bra där även om Kjelle grämde sig över att han blåste Genesis och jag själv över att jag blåste något med Iron Maiden, men förmodligen från någon av de plattor jag inte lyssnat på (d.v.s. med ny sångare). Under 60-talet gjorde vi visserligen ett av dessa byten (från Rick Nelson till Paul Anka varvid Rick ändå var rätt i slutändan) som vi ju egentligen inte ska göra men sådant kan inte undvikas ibland då vi ju även haft rätt på sådana ändringar. Det är en fin balansgång. 60-talet gick allt som allt rätt bra ändå.
70-talet blandade och gav men vi klarade tillräckligt mycket för att inte skämmas. Och så noterade jag, nörd som man är, att en av låtarna (Sly Stones "Thank You") egentligen kom 1969. Kennet var extremt nöjd med att sätta sina gamla favoriter Ten Years After. Däremot irriterande att vi skrev Savoy Brown istället för Foghat (i princip samma medlemmar). Det påminner mig om att vi faktiskt hörde Foghat i den första tävling där vi alla fyra deltog 1998 då vi bommade frågan om från vilken grupp merparten av killarna i Foghat kom. Det tycks, ännu efter 14 år, vara vårt öde att blåsa frågor om Foghat eller Savoy Brown.
Även 80-talet var rätt behagligt och vi gjorde en del starka insatser. Undertecknad satte t.ex. Helloween och Kennet blixtrade åter till och lyckades via resonemang (med sig själv) pricka Gregory Isaacs. 90-talet var en enda stor skrattfest och Tomas, Kjelle och jag kom t.ex. fram till Republica på ren chansning fast vi inte mindes dem så väldigt bra. En av våra grannar hävdade att jag tydligen lyssnade alldeles för mycket på Mix Megapol i samma veva. Jag förstod aldrig riktigt varför. Ungefär mellan 80- och 90-tal låg vi för övrigt femma men var beredda på att tappa lite då vi nu stod inför det som vi i Rootmoset kallar "dödsskuggans dal", d.v.s 00-talet och framåt.
Och det blev onekligen en match, men det blev det för alla jag pratade med. Även om några popakter förekom (Kjelle tog vad som nog var en av få poänger här på någon grupp som heter Train) så var det mycket som var gammalt och renav en smula utlevat (Krokus, visste inte ens att de ännu höll på) och vi blåste 00-talet magnifikt enligt en gammal god tragedi... förlåt, tradition. En snabb rundringning till våra bordsgrannar visade dock att de inte hade lyckats väldigt mycket bättre. Vi kändes oss något säkrare på svenskt där vi varierade mellan tvärsäkra, osäkra och helt ovetande i ungefär lika delar. Kennet blixtrade till för tredje gången denna afton då han satte Gudibrallan som framförde opuset "T Doja".
Man avslutade därefter med en rolig variant av covers där man hade mixat ihop två versioner av samma låt. Det tog alltså en liten stund innan vi förstod upplägget men vi kom snart in i det. Efter diverse minglande och pratande med andra tävlande så stod det till sist klart att vi mot slutet av aftonen erövrat en TREDJEPLATS, vilket var något av en glädjechock för oss. Vi hade ju kanske räknat med att ligga bland de åtta bästa men kunde lika gärna ha rasat ned till plats nio - elva men vi hade nog inte trott att vi skulle hamna högre än förra gången. Det var smått omtumlade som vi åkte därifrån samtidigt som en av mina kontaktlinser blev så till sig av glädje så att den rymde in under mitt ögonlock där den förblev resten av kvällen, till viss förtret för mitt synfält.
Eftersom det hade varit en heldag avrundade jag och Tomas med lite efterprat framför TV:n medan Melodifestivalen seglade förbi (har i skrivande stund redan glömt hur det vinnande bidraget lät) och därefter kunde vi även se lite brittisk deckare. Sedan var det ridå för några trötta men ändå synnerligen nöjda Rootmosare.
Tävlingen startade i god tid och liksom förra gången höll man även ett bra tempo. Det hela inleddes med intron och vi klarade oss rätt bra där även om Kjelle grämde sig över att han blåste Genesis och jag själv över att jag blåste något med Iron Maiden, men förmodligen från någon av de plattor jag inte lyssnat på (d.v.s. med ny sångare). Under 60-talet gjorde vi visserligen ett av dessa byten (från Rick Nelson till Paul Anka varvid Rick ändå var rätt i slutändan) som vi ju egentligen inte ska göra men sådant kan inte undvikas ibland då vi ju även haft rätt på sådana ändringar. Det är en fin balansgång. 60-talet gick allt som allt rätt bra ändå.
70-talet blandade och gav men vi klarade tillräckligt mycket för att inte skämmas. Och så noterade jag, nörd som man är, att en av låtarna (Sly Stones "Thank You") egentligen kom 1969. Kennet var extremt nöjd med att sätta sina gamla favoriter Ten Years After. Däremot irriterande att vi skrev Savoy Brown istället för Foghat (i princip samma medlemmar). Det påminner mig om att vi faktiskt hörde Foghat i den första tävling där vi alla fyra deltog 1998 då vi bommade frågan om från vilken grupp merparten av killarna i Foghat kom. Det tycks, ännu efter 14 år, vara vårt öde att blåsa frågor om Foghat eller Savoy Brown.
Även 80-talet var rätt behagligt och vi gjorde en del starka insatser. Undertecknad satte t.ex. Helloween och Kennet blixtrade åter till och lyckades via resonemang (med sig själv) pricka Gregory Isaacs. 90-talet var en enda stor skrattfest och Tomas, Kjelle och jag kom t.ex. fram till Republica på ren chansning fast vi inte mindes dem så väldigt bra. En av våra grannar hävdade att jag tydligen lyssnade alldeles för mycket på Mix Megapol i samma veva. Jag förstod aldrig riktigt varför. Ungefär mellan 80- och 90-tal låg vi för övrigt femma men var beredda på att tappa lite då vi nu stod inför det som vi i Rootmoset kallar "dödsskuggans dal", d.v.s 00-talet och framåt.
Och det blev onekligen en match, men det blev det för alla jag pratade med. Även om några popakter förekom (Kjelle tog vad som nog var en av få poänger här på någon grupp som heter Train) så var det mycket som var gammalt och renav en smula utlevat (Krokus, visste inte ens att de ännu höll på) och vi blåste 00-talet magnifikt enligt en gammal god tragedi... förlåt, tradition. En snabb rundringning till våra bordsgrannar visade dock att de inte hade lyckats väldigt mycket bättre. Vi kändes oss något säkrare på svenskt där vi varierade mellan tvärsäkra, osäkra och helt ovetande i ungefär lika delar. Kennet blixtrade till för tredje gången denna afton då han satte Gudibrallan som framförde opuset "T Doja".
Man avslutade därefter med en rolig variant av covers där man hade mixat ihop två versioner av samma låt. Det tog alltså en liten stund innan vi förstod upplägget men vi kom snart in i det. Efter diverse minglande och pratande med andra tävlande så stod det till sist klart att vi mot slutet av aftonen erövrat en TREDJEPLATS, vilket var något av en glädjechock för oss. Vi hade ju kanske räknat med att ligga bland de åtta bästa men kunde lika gärna ha rasat ned till plats nio - elva men vi hade nog inte trott att vi skulle hamna högre än förra gången. Det var smått omtumlade som vi åkte därifrån samtidigt som en av mina kontaktlinser blev så till sig av glädje så att den rymde in under mitt ögonlock där den förblev resten av kvällen, till viss förtret för mitt synfält.
Eftersom det hade varit en heldag avrundade jag och Tomas med lite efterprat framför TV:n medan Melodifestivalen seglade förbi (har i skrivande stund redan glömt hur det vinnande bidraget lät) och därefter kunde vi även se lite brittisk deckare. Sedan var det ridå för några trötta men ändå synnerligen nöjda Rootmosare.
tisdagen den 28:e februari 2012
Femteplats två gånger om.
Så har det då gått ännu en vecka i Rootmosets liv och merparten av oss har rentav hunnit avverka två ganska olika tävlingar på kort tid där vi i båda fallen hamnade på femteplatsen. Tycks vara vårt öde just nu. Men så länge man inte ramlar längre ned får man vara glad.
Först blev det alltså ett pannkaksgiss där Danne och Ruben hade snickrat ihop en tävling med rätt annorlunda repertoar. Det blev hur som helst en match för flera av oss, även om vi väl klarade oss hyggligt. Emellertid mosade vi fullkomligt 00-talet och därefter även svenskt (där man bara spelade nya grupper/artister) vilket gav mig lite onda vibbar av hur vi brukade ha det i tävlingarna mot slutet av 00-talet.
Ett lag som inte vunnit förut tog för övrigt hem den tjusiga pokalen som någon av medlemmarna nu får ha hemma hos sig i flera månader eftersom pannkaksgisset nu tar en liten paus under Popgiss. Jag vet ju hur det är eftersom jag med lätt fuktade ögon fick sitta och se på pokalen en hel sommar...
Därefter blev det stora Popgiss på lördagen och likt många andra år var vi i sanningen oerhört sugna och tyckte att självförtroendet var ganska bra så här inför den tävlingen som, enligt utsago, skulle bli ganska varierad. Och så visade sig också vara fallet.
De olika decennierna innehöll en del saker som jag tyckte var rätt lätt, annat som var sådär och så några få grupper eller artister som jag aldrig hade hört talas om överhuvudtaget. Så det var på det hela taget en god blandning även om jag hörde folk sakna vissa genrer såsom punk eller indie. Men det hinner ju komma.
Allt som allt blev vi femma på denna första omgång och vi var faktiskt väldigt nöjda. Man kunde konstatera att förhandstippade Dr Zoom & the Sonic Boom vann men det var även en del andra favoriter som hamnade jämförelsevis långt ned medan andra, mer otippade namn, ryckte. Och sådant gör ju tävlingen lite mer spännande.
Först blev det alltså ett pannkaksgiss där Danne och Ruben hade snickrat ihop en tävling med rätt annorlunda repertoar. Det blev hur som helst en match för flera av oss, även om vi väl klarade oss hyggligt. Emellertid mosade vi fullkomligt 00-talet och därefter även svenskt (där man bara spelade nya grupper/artister) vilket gav mig lite onda vibbar av hur vi brukade ha det i tävlingarna mot slutet av 00-talet.
Ett lag som inte vunnit förut tog för övrigt hem den tjusiga pokalen som någon av medlemmarna nu får ha hemma hos sig i flera månader eftersom pannkaksgisset nu tar en liten paus under Popgiss. Jag vet ju hur det är eftersom jag med lätt fuktade ögon fick sitta och se på pokalen en hel sommar...
Därefter blev det stora Popgiss på lördagen och likt många andra år var vi i sanningen oerhört sugna och tyckte att självförtroendet var ganska bra så här inför den tävlingen som, enligt utsago, skulle bli ganska varierad. Och så visade sig också vara fallet.
De olika decennierna innehöll en del saker som jag tyckte var rätt lätt, annat som var sådär och så några få grupper eller artister som jag aldrig hade hört talas om överhuvudtaget. Så det var på det hela taget en god blandning även om jag hörde folk sakna vissa genrer såsom punk eller indie. Men det hinner ju komma.
Allt som allt blev vi femma på denna första omgång och vi var faktiskt väldigt nöjda. Man kunde konstatera att förhandstippade Dr Zoom & the Sonic Boom vann men det var även en del andra favoriter som hamnade jämförelsevis långt ned medan andra, mer otippade namn, ryckte. Och sådant gör ju tävlingen lite mer spännande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
